I intervjun i SvD visar Kristina Lugn prov på bättre förolämpningteknik än Englund. Två fina exempel:

a) Simulerat medlidande

– Det är så fruktansvärt synd om Björn Ranelid, han gör sig till åtlöje, säger hon.

b) Sågning av helt författarskap i förbifarten

– Jag tycker det vore mycket bättre om Ranelid skrev. Han är säkert från början en begåvad författare.

Ungefär så är det att reta sig på eller göra sig lustig över Björn Ranelid. Men jag vill ändå inte undanhålla er denna bild:

Det grymma Elvisvinet The King få nu konkurrens av metallvinet Motörhead Shiraz. Vinet beskrivs som brötigt och lätt otajt, med lång vårtig eftersmak.

Rödvin kan väl verka som ett fjolligt dryckesval för en hårdrockare. Å andra sidan kan det endast köpas från Systembolaget i sexpack.

Och nu blir det lite musik: missa inte Sveriges bästa rootsblues-onemanband, Daniel Norgren. Hela hösten har han hyllats av BBC:s Mark Lamarr och i fredags framförde han ett specialinspelad set i Lamarrs program God’s Jukebox.

Norgren låter ungefär som Tom Waits farfar och det svänger som satan. Här kan man lyssna hans nya platta Horrifying Death Eating Blood Spider :

http://open.spotify.com/track/2bfPb9BiSkv23q0kdjwW60

Som republikan har jag inget emot att man gräver upp den smuts som hovet för våra skattepengar begravt. Vår statschef ska behandlas som den politiske makthavare han är. Men när man nu ska tömma latrinen med Den motvillige monarken så har man ingenting att komma med – inga nyheter, ingen otrohet, inga namngivna källor. Att hänga med Noppe Lewenhaupt tyder i och för sig på dålig stil men det måste väl finnas mer?

Jag trodde medförfattaren Deanne Rauscher skulle hålla samma snaskiga men högkvalitativa nivån som i sin studie av bordellhärvan, Makten, männen, mörkläggningen. Men i Den motvillige monarken är det inte kungen som får  skit – bara läsarna.

Leif GW verkar tröttare än vanligt när han utropar att ”årets Nobelpris i litteratur den här gången – hör och häpna – går till en fullt begriplig och högst läsvärd författare”.

Som om de senaste tio pristagarna vore några abstrakta språkmaterialister: Doris Lessing som sålt i miljonupplagor och läses i grundskolan? Harold Pinter, en av samtidens mest spelade dramatiker? Le Clecio, Herta Müller och Orhan Pamuk är inga personliga favoriter men de är knappast ”svårare” än Vargas Jåsa.

Tvärom är det dags att ge priset till någon som verkligen tänjer språkets gränser. En sådan där överjävligt svår experimentalist som vanligt folk är så rädda för.

Säga vad man vill om Elfriede Jelinek, men hon sänkte i alla fall den borgerliga mysfaktorn som präglat senare års val.

Plåtisen Niclas Brunzell förevigade mig när jag snubblade in i någon sorts installation på Bromma flygplats. Bilden sammanfattar min mentala position hösten 2010.

Som min vän Kristofer Ahlström påpekade i kommentarsfältet var det Bonnierägda Dagens Media som råkade pusha för att Bonnierägda Mama gör en Ipadsatsning. Kristofer romandebuterar för övrigt snart på Bonnierägt förlag.

Det är Abbes värld, vi andra bara lever iden.